Det där med att vara sjuk som egen företagare…

Jag låg kvar länge i sängen i morse och tyckte synd om mig själv tills  dess att telefonen började ringa. Då  blev ett bryskt slut med mitt självömkande. Upp och hoppa istället, trycka i sig lite halstabletter, c-vitaminer, febernedsättande och sen mot kontoret… Hur tror ni att dagen blev?

Tjafs, tjafs och leverantörer som är idioter…. Och personal som är puckad och chefen som inte är på kontoret och och – ni fattar ALLT var fel idag!!

Men nu ligger jag på soffan och gråter – tårarna trillat sakta – kusinens fru har idag fått svar av alla undersökningar som hon genomgått och nya “fläckar” har uppkommit och man kan inte göra en stamcellsbehandling som jag gjorde, inte heller en operera eller transplantera. Vad ska man säga? Vad ska jag göra? Hon ber bara om böner och jag ber för henne.

Näe jag tillhör ingen religion men jag är troende på så sätt att det finns nog något som styr våra öden. Jag säger till henne att vara tapper och finna styrka att fortsätta. Vad skulle jag annars säga?  Och min dag, mitt liv fortsätter…

Nu byter vi ämne en stund.

Jag borde – istället för att köra pekfingervalsen på telefonen – hitta några hotel i USA, Snart sticker jag! Har ni några bra tips för Arizona Las Vegas eller omgivning?

Om värme och plastskor

Vi har en lätt värmebölja här nere. Idag ska vi visst ha runt 38 grader PLUS luftfuktighet.

Och jag har ännu inte satt på min pingvin 😉 heheheee

Värmen är OK för mig – men att ha plastskor i värmen – där går gränsen.

Fi fan vad det luktar fotsvett och nu är glad att jag bor i Italien eftersom italienarna inte har som ovana att ta av sig skorna – då skulle jag nog dö!

Menjagförsökergillaminkollaiallafall

Ett Osannolikt möte i Lima eller när man kallar på karma

Jag har varit lite tyst en liten stund. Ofrivilligt naturligtivs eftersom jag antagligen måste vara en av  Europas klantigaste klantar….jodå, jag har lyckats med att ha sönder, naturligtvis utan mening, två telefoner på en vecka! Inte nog med att det bara rörde sig om “en vecka, typ vilken som helst liksom” utan det rörde sig om just veckan innan vår semester i Peru!  Just de veckorna när jag verkligen ville ha min telefon för att kunna fota och blogga men ibland verkar det som om någon annan bestämmer vad som ska ske.  Som ett möte i Lima.

Till Peru fick jag alltså åka utan telefon, och leva livet utan uppkoppling, Semester till 100% och många dagar av offline. Ganska skönt även det faktiskt. (Näe, inte alls, tro mig inte, livet utan telefon är fruktansvärt men det behöver vi ju inte prata högt om –  vi låtsas bara att det var jätte skönt utan). Okey?!

Ibland lyckades jag övertala maken att låna ut sin telefon till mig och kollade snabbt upp facebook, måste ju se om mina kids skriver något, och snabbt som en iller lyckades jag ladda upp några fjuttiga inlägg.

På ett av dessa inlägg när jag befann mig i Lima så kommenterar en nära väninna till mig och undrar om om vi träffat den svenske bagaren i Lima som hennes pappa kände. Bagaren utvandrade ifrån Sverige på 60-talet och hennes pappa som precis gått bort har alltid pratat om bagarvännen. Lima är en ganska stor stad med cirka 9 miljoner invånare, sannolikheten att vi skulle råka gå på denna äldre svenska bagaren antar jag är lika liten som att hitta en nål i en höstack.

Men en kväll när vi gick ut  ifrån en liten kvarters krog i Miraflores och spankulerar hemåt så blir vi stoppade av en kille på gatan som hör att vi pratar svenska. “- Va? Pratar ni svenska? Jag är också svensk, säger han”.

Gissa nu vem det är?? Va? Gissa?

Just det var Bagarens son i Lima! HAN HITTADE OSS! Precis som om min väninna har skickat ut ett meddelande till någon som såg till att jag skulle kunna svara min väninna och berätta att jag hittat honom, eller hittade han oss?

Här står vi, på en gata i Lima. Min familj och Walter, bagarsonen. Världen är bra liten ibland va?

Bagaren i Lima_n

 

Om tur eller otur?

Härom dagen (eller i fredags om man nu vill vara petig och precis) så hittar jag min bil i ett bedrövligt skick.

Tjjuvar har valt just min gamla skruttbil som utbytes objekt och förutom att navigatorn fattas så har dom dragit sönder stänkskärmen för att kunna sno sensorerna och lamporna.
Suck! Stor jefla supersuck..
Polis anmälan, försäkringspapperexersis och en hel del ilska.

IMG_1888.JPG

IMG_1876.JPG

IMG_1911.JPG

En väninna tittar bekymrad på mig och ojar sig alldeles förfärligt mycket. “-Sicken otur och hur mycket pengar kommer detta att kosta din man….”
Jag blir enormt förvånad.
Ett för att hon är så bekymrad över min make.
Två eftersom hon aldrig hört talas om försäkringar.
Tre, jag tycker det är tråkigt men jag är himla nöjd att det bara rörde sig om en skruttbil (helförsäkrad).

Är jag den enda som försöker vara glad och nöjd att bilen kommer att komma hem till mig igen snart, ny och fin?
Med sista navigatorn och nya kartor.

Min oro är bara att nu vet ju tjuvarna att det är en splittans ny navigator och risken att dom kommer tillbaka är stor.

Jag får leva med det helt enkelt.

Grannen som också fick inbrott i bilen hade glömt sina nycklarna i bilen – dom fick inbrott hemma också – det måste vara jobbigt!

Slutsats: vilken tur att det bara var inbrott i bilen och att jag snart får en nästan ny bil, nu går jag till kontoret i regnet.

Om en lyckad föreläsning

Härom dagen så tog jag ledigt ifrån jobbet och stannade hemma en heeel dag för att baka några Quich Lorrain’er och kladdkaka åt mina svenska SWEAbrudar.
Det var inte igår jag gjorde något sådant och egentligen märker jag, att jag skulle nog bra gärna vilja sluta jobba dag och natt… Kan vi komma överens om att typ 30 timmar i veckan skulle passa mig alldeles utmärkt?

Sen stuvade jag in mat, bröd, sallad, vin, vatten och kladdkakor i bilen, schwischade förbi domen och hämtade upp Annika som kom ända ifrån Rom för att berättade om hennes bok “äntligen fri”.
Temat fysisk, psykisk och ekonomisk misshandel.
Ett hemskt ämne egentligen men det är alltid intressant att höra om andras livshistorier och försöka förstå andras öden. Hur tar man sig ur ett destruktivt förhållande, vad kan vi vänner, familj eller utomstående göra för att hjälpa? Intressant.
Dessutom har vi det alltid lika trevligt!

IMG_1039.JPG

IMG_1037.JPG

IMG_1033.JPG

IMG_1027.JPG