Tårar vinner oftast eller åtminstone ibland…

Jovisst, sonen ligger fortfarande kvar på sjukhuset i Prag och snart är jag en hejare på tjeckiska! Det är ju helt otroligt omöjligt att ens fatta hur dom lägger konsonanterna rätt i munnen. Jag testade en google-översättning när skulle ringa idag sjukhuset idag för att få prata med läkaren, sjuksköterskan som svarade – hon fattade inte skvatt vad jag försökte vräka ur mig. Fniss… Vilken tur att mina tyska kunskaper är lite bättre, med inslag av engelska uppblandat med italienska och svenska. Vilken underbar europeisk soppa!

Igår var jag ju i all fall tvungen att fixa telefonen, det stod som numer ett på min “to-do-lista”.  Vi måste hålla kontakten med honom om något skulle bli värre eller bara när vi måste kommunicera och kunna ringa/svara läkarna. Det är stressigt nog att INTE befinna sig där tillsammans med honom. Jag vet inte om era barn är ute och flyger och far –  men jag brukar tänka så här – om dom är glada och nöjda så är jag det också men när, som nu, en av dem befinner sig på sjukhus så känns det skitjobbigt att inte vara nära. När han t ex ringde på lördagsnatten och stönade “-mamma, jag tror jag dör, det är något som går sönder inom mig”, då gjorde det såå fruktansvärt ont i mitt mamma-hjärta och ångestattacken ifrån hell sväpte över mig. Sedan på söndagsmorgen mådde han bättre och tyckte att vi kunde avvakta med att komma. Hursomhelst – jag tappar tråden.

Det var igår, måndag morgon, jag beger mig till Applestore efter att vi laddat om, nollställt och hängt med kundtjänst i flera timmar. Det fanns inget att göra – telefonen hade somnat in och lagt av. Jag är en aning stressad för allt går och pipsvängen just nu och jag förklarar hela min situationen och att jag antagligen behöver åka till Prag under dagen, att det verkligen är en arbetstelefon helt enkelt  – jag bönar och ber om snabb hjälp. Affärsbiträdet Francesco – en arrogant en – svarar överlägset  “-Du får vänta i åtminstone 3 timmar” (helt fel svar). Jag ger mig inte (kanske inte helt oväntat) så jag frågar om jag kan få prata med chefen och det går INTE.

Jag hittar visst chefen efter en stund även fast Francesco inte ville. Synd och skam den som ger sig liksom. Han är något snällare och ger mig en halvtimme som jag tyst accepterar. Appelstore suger verkligen, det är 15 gråklädda nissar som snackar med varandra och 15 kunder som sitter och väntar och är irriterade.  Helt plötsligt så var det så HIMLA synd om mig när jag stod vid väntedisken så började det ramla några tårar och DÅ KOM ETT AFFÄRSBITRÄDE PÅ EN GÅNG och gav mig en NY telefon.

(Tårna var på riktigt och jag konstaterar bara att tårar – det funkar nästan alltid)… jag tackade chefen för att jag fick smita förbi när jag gick ut ur affären och ringde sonen.  En enorm lättnad. Vad skulle man göra utan telefon idag?

Idag mår han bättre – det var bara ett svår matförgiftning och imorgon bör han komma hem.

I natt sover jag bättre. Här får ni några foton ifrån Prag i somras. En mycket vacker universitetsstad!

 

Prag

Prag

Prag

Prag

Prag

 

 

Hur mycket ska man behöva stå ut med i livet?

Det går TROLL i mitt liv just nu. Allt som inte ska hända – händer.

Sonen ligger kvar på sjukhuset och mår bättre, det är bra! Att ligga på sjukhus är skit.

Förutom det – just nu när jag behöver kunna ha kontakt med honom, med hans läkare och den värdelösa försäkringen så lägger min telefon av att funka – jag kan inte ringa eller ta emot samtal längre. Det är sååå fel att det händer nu, jeflar det är faktiskt en ny telefon också. Neeej!

Tredje och sista grejen,

Igår kväll när vi kom hem ifrån Trulliland så går jag på en liten promenix med Daisy. När vi närmar oss vår port så ser jag, framför allt så hör jag,  ett aggressivt ylande och en svart skugga kommer stormande i attack mot oss. Snabbt som bara den, får jag tag i min Daisy, sliter upp henne i min famn och sekunden efter hoppar grannens okopplade “minipittbull” på mig och provar att få tag i Daisy. Minipittbullen som attackerar får tag i min stora t-shirt istället  – som tur är  – och river till så att tishan går sönder, river naturligtvis med tassarna i mitt mellangärde och jag lyckas inte hålla balansen. Vi börjar snurra runt och till slut ramlar vi in i en buske.

Att en sekund kan kännas som en timme….

Jag lyfter huvudet och skriker i automatik av rädsla och möter minipittbullens blick – hon står i attackposition och ska precis hoppa på oss, då äntligen får ägaren tag på den och kastar in jycken i en annan buske innan han lyckas grabba tag i den.

Jag har rullat över på trottoaren, Daisy skriker av smärta och jag har ont överallt men hämtar andan i två sekunder, letar reda på glasögonen som gått sönder sen fullkomligen vräker jag ur mig alla svordomar som jag kan komma på rakt i ansiktet på honom. Jag väcker nog hela huset (förutom maken som inte hörde något eftersom han trodde att det var någon som förde liv ute på vägen).

Hur f-n kan man ha en sådan aggressiv hund lössläppt på kvällen?

Nej, jag har knappt sovit i natt. Jag hade en adrenalintopp och det där med att bli attackerad är inte trevligt även för oss som har hund och som inte är hundrädda.

Ägaren kom sedan in hos oss för att ursäkta sig efter attacken och gissa om han fick en schwungande utskällning..

När man som förälder får rycka ut och reda upp…

Eller hur lätt är det inte att skriva under ett kontrakt och hur svårt är det inte att ta sig ur ett taskigt kontrakt!!!!

För er som inte vet – så pluggar vår son i Prag och för en ung student i utlandet är livet som student är inte alltid lätt… Under vårterminen hittade han och några kompisar – den perfekta lägenheten! Kontraktet skulle skrivas snabbt och alla uppmaningar ifrån oss om taskiga klausuler underskattades starkt. En 21 åring vet alltid bäst. Att visheten kommer med åren har dom ingen förståelse för. Hur som, misstag ska man göra annars lär man sig inte – viktigt är bara att ta sig ur dom. Visst?

Sonen har alltså skrivit under ett taskigt kontrakt och delat lägenheten med två andra studenter som av olika anledningar redan dragit därifrån.  Den ena drog innan terminen tog slut och den andra för några dagar sen.  Sonen blev alltså sist kvar i lägenheten således det blir han som får ta tag med de otrevliga sakerna i livet som att förhandla med den tjeckiska mäklarfirman om uppsägandet av lägenheten, av andra olika kontrakt el, gas och internet, inte helt lätt när man inte talar språket och framförallt han ska han städa och försöka återställa ordningen i lägenhetenfromhell.

Eftersom han ska fortsätta att studera där i september så hade han tänkt att bara packa sitt pick och pack i några kartonger som han sen skulle ställa in i en hyrbox. Jippey, det där att ta studielån gör att ett eventuellt ekonomisk tänkande uppstår! Finns det hopp?  Det är ju faktiskt väsentligt billigare att hyra en box än att betala hyran för en lägenhet.

Det verkar ju inte så svårt, eller hur? Det är ju gjort på några minuter! Men No, Nej, Nein – det tar tid om man där emellan bara ska gå ut och ta en öl, är übertrött och bara vill vila lite eller hur fagerlund funkar unga studenters hjärnor ibland?  Om de överhuvudtaget funkar? Harkel, harkel.

Hur som,  i fredags får vi ett samtal ifrån honom och ganska direkt fattar vi att vi måste rycka ut och hjälpa till. Han sitter i en knepig situation och tar sig inte ur den. Vi drar på en gång.

Den tjeckiska mäklarfirman som kom för att hämta nycklarna i fredags morse hotade honom ganska brutalt att om han inte a) betalar all hyra även de andras, (vilket han gjort), b) städar upp (det var avtalat att en städfirma skulle komma c) samlar in alla nycklar så skulle dom skicka en advokat på honom och han skulle behöva betala lägenheten i ytterligare 6 månader. Dessutom skulle dom absolut inte ge tillbaka pengarna som låg som pant för lägenheten och egentligen ville de inte komma honom tillmötes. Tre stora vuxna mot sonen med inte rumsrena metoder mot en ensam student som är ganska städad dessutom hade han väskan i handen – han skulle ju med planet hem till Sverige på fredags förmiddagen….

Glöm det alltså……Planet får lyfta utan honom, han inser att han inte kan lämna lägenheten om han vill ha pengarna och inte bli stämd på kuppen.

Han ringer till oss, desperat, och vet inte hur han ska klara upp situationen. Maken och jag sätter oss i bilen, färdiga att backa upp bakom honom och visa tjeckerna att bakom en del studenter finns det föräldrar som varit med ett tag och att vi kan nog också visa tänderna. GRRR Vi kör dit Milano-Prag på mindre än 7 timmars körning. Det vi anat och oroat oss för är ett faktum. Vilket jefla kaos!

På lördagsmorgonen var bara och gå och köpa handskar, såpa och sätta igång att städa och slänga.

Medan grabbarna åker fram och tillbaka till hyrboxen och slänger saker, så städar jag. Fi-fan vad äckligt det är att städa främlingars rum, men man får en ganska bra bild om vilka dom kan vara, inbillar jag mig.

Första rummet den ryska lägenhetskompisen. Hon har packat “nästan” allt. Jätteduktig! *ironi*. Det hon inte tog med sig hem har hon organiserat och lzbg i ungefär 15 banankartonger som står staplade längst väggen. Men vem ska ta hand om kartongerna då? Va?  Andra saker som oviktiga papper, (jag hoppas att hon tagit reda på det viktiga), div dokument, använda tops och strumpor, skor, väskor, you name it och diverse annat skit har hon lämnat i lådorna i byrån,  på golvet, i hallen och i badrummen. Badrummet är faktiskt überfyllda med schampoo, smink och tepåsar etc, Och i köket, glömde hon bort maten som fanns lite överallt?  Suck – det tog mig flera timmar att städa efter henne.

Den andra sovrummet eller den tredje invånaren (en svensk) drog hem för några veckor sen men han lämnade kvar det äckligaste äckliga jag kan tänka mig. Under sängen, bredvid sängen, mellan lakanen på golvet städade vi bort en soppa av olika tillSTÅND av kondomer. Använda, fyllda, halvfyllda eller söndertrampade. Dirtyjobbs är inget mot detta rum! Där fanns även flaskor, näsdukar, cigarettfimpar uppblandat med allmänt damm och annat skit.

Sonens rum var stökigt men i jämförelse mot deras framstod han nästan som ordningsam….Köket ganska ok förutom kylskåpet men en flaska vinäger fixade stanken. All mat slängdes. Toaletterna…. Say no more!!!

Trendig vintage bar

Vi har ju ingen frukost så vi intar en god frukost på en trendig vintage

En promenad genom stan

 

En liten middag – not – jösses vilken tallrik!

 

När förhandlingarna är i full gång…. Dont mess with me typ…

 

Sonen skulle bli en utmärkt guide med sina olika språk

 

Vi stannar till och handlar lite olika ölsorter för nästan ingenting. I höst ska vi ha en ölfest, eller kanske i Trullin.

 

 

Daisy goes craisy

Finns det något bättre än hundar som goes crazy i glädjefnatt?

Igår kom dottern hem till Italien, Daisy och jag mötte henne på Malpensa. Klicka och titta

Daisy goes craisy

Hon har fått låna vår lilla bil och tar med sig Daisy hem till hennes Göteborg över sommaren. Att ungdomar flyger iväg är väntat men att min “skugga”, min lilla Signorina flyttar hem till Sverige också… Hur ska detta gå? Kommer jag månne överleva?

Om italienare och hemma gjord tomatsås

Inte sjutton kan man leva utan hemmagjord tomatsås, olivolja, fikonmarmellad etc, så vi slänger in hunden i bilen, en stol och lite till och drar till sonen i Prag.
Är det lite italiensk mamma varning på mig då? Hehe
En äkta syditalienare misstror hela tomatsås industrin och gör sin egen.
Inga sockertillsatser i denna. Min svärmor har gjort små burkar med tomatsås till lilleplutten.
Mamma är helig!

IMG_0778.JPG

Maken och jag, vi måste lida av någon grav form av “roadmania” för varje helg råkar vi åka någonstans endera med bilen eller på biken.
Aldrig får jag ligga på soffan och softa. Det är fantastiskt att bo så här mitt i smeten och att köra genom Scweiz är så himla vackert.

IMG_0814-0.JPG

IMG_0816-0.JPG

IMG_0817-1.JPG

IMG_0815.JPG
Daisy som är en portugisisk vattenhund älskar att resa och är ett utmärkt resesällskap.
Men vägen är lång….