Hur mycket ska man behöva stå ut med i livet?

Det går TROLL i mitt liv just nu. Allt som inte ska hända – händer.

Sonen ligger kvar på sjukhuset och mår bättre, det är bra! Att ligga på sjukhus är skit.

Förutom det – just nu när jag behöver kunna ha kontakt med honom, med hans läkare och den värdelösa försäkringen så lägger min telefon av att funka – jag kan inte ringa eller ta emot samtal längre. Det är sååå fel att det händer nu, jeflar det är faktiskt en ny telefon också. Neeej!

Tredje och sista grejen,

Igår kväll när vi kom hem ifrån Trulliland så går jag på en liten promenix med Daisy. När vi närmar oss vår port så ser jag, framför allt så hör jag,  ett aggressivt ylande och en svart skugga kommer stormande i attack mot oss. Snabbt som bara den, får jag tag i min Daisy, sliter upp henne i min famn och sekunden efter hoppar grannens okopplade “minipittbull” på mig och provar att få tag i Daisy. Minipittbullen som attackerar får tag i min stora t-shirt istället  – som tur är  – och river till så att tishan går sönder, river naturligtvis med tassarna i mitt mellangärde och jag lyckas inte hålla balansen. Vi börjar snurra runt och till slut ramlar vi in i en buske.

Att en sekund kan kännas som en timme….

Jag lyfter huvudet och skriker i automatik av rädsla och möter minipittbullens blick – hon står i attackposition och ska precis hoppa på oss, då äntligen får ägaren tag på den och kastar in jycken i en annan buske innan han lyckas grabba tag i den.

Jag har rullat över på trottoaren, Daisy skriker av smärta och jag har ont överallt men hämtar andan i två sekunder, letar reda på glasögonen som gått sönder sen fullkomligen vräker jag ur mig alla svordomar som jag kan komma på rakt i ansiktet på honom. Jag väcker nog hela huset (förutom maken som inte hörde något eftersom han trodde att det var någon som förde liv ute på vägen).

Hur f-n kan man ha en sådan aggressiv hund lössläppt på kvällen?

Nej, jag har knappt sovit i natt. Jag hade en adrenalintopp och det där med att bli attackerad är inte trevligt även för oss som har hund och som inte är hundrädda.

Ägaren kom sedan in hos oss för att ursäkta sig efter attacken och gissa om han fick en schwungande utskällning..

När man som förälder får rycka ut och reda upp…

Eller hur lätt är det inte att skriva under ett kontrakt och hur svårt är det inte att ta sig ur ett taskigt kontrakt!!!!

För er som inte vet – så pluggar vår son i Prag och för en ung student i utlandet är livet som student är inte alltid lätt… Under vårterminen hittade han och några kompisar – den perfekta lägenheten! Kontraktet skulle skrivas snabbt och alla uppmaningar ifrån oss om taskiga klausuler underskattades starkt. En 21 åring vet alltid bäst. Att visheten kommer med åren har dom ingen förståelse för. Hur som, misstag ska man göra annars lär man sig inte – viktigt är bara att ta sig ur dom. Visst?

Sonen har alltså skrivit under ett taskigt kontrakt och delat lägenheten med två andra studenter som av olika anledningar redan dragit därifrån.  Den ena drog innan terminen tog slut och den andra för några dagar sen.  Sonen blev alltså sist kvar i lägenheten således det blir han som får ta tag med de otrevliga sakerna i livet som att förhandla med den tjeckiska mäklarfirman om uppsägandet av lägenheten, av andra olika kontrakt el, gas och internet, inte helt lätt när man inte talar språket och framförallt han ska han städa och försöka återställa ordningen i lägenhetenfromhell.

Eftersom han ska fortsätta att studera där i september så hade han tänkt att bara packa sitt pick och pack i några kartonger som han sen skulle ställa in i en hyrbox. Jippey, det där att ta studielån gör att ett eventuellt ekonomisk tänkande uppstår! Finns det hopp?  Det är ju faktiskt väsentligt billigare att hyra en box än att betala hyran för en lägenhet.

Det verkar ju inte så svårt, eller hur? Det är ju gjort på några minuter! Men No, Nej, Nein – det tar tid om man där emellan bara ska gå ut och ta en öl, är übertrött och bara vill vila lite eller hur fagerlund funkar unga studenters hjärnor ibland?  Om de överhuvudtaget funkar? Harkel, harkel.

Hur som,  i fredags får vi ett samtal ifrån honom och ganska direkt fattar vi att vi måste rycka ut och hjälpa till. Han sitter i en knepig situation och tar sig inte ur den. Vi drar på en gång.

Den tjeckiska mäklarfirman som kom för att hämta nycklarna i fredags morse hotade honom ganska brutalt att om han inte a) betalar all hyra även de andras, (vilket han gjort), b) städar upp (det var avtalat att en städfirma skulle komma c) samlar in alla nycklar så skulle dom skicka en advokat på honom och han skulle behöva betala lägenheten i ytterligare 6 månader. Dessutom skulle dom absolut inte ge tillbaka pengarna som låg som pant för lägenheten och egentligen ville de inte komma honom tillmötes. Tre stora vuxna mot sonen med inte rumsrena metoder mot en ensam student som är ganska städad dessutom hade han väskan i handen – han skulle ju med planet hem till Sverige på fredags förmiddagen….

Glöm det alltså……Planet får lyfta utan honom, han inser att han inte kan lämna lägenheten om han vill ha pengarna och inte bli stämd på kuppen.

Han ringer till oss, desperat, och vet inte hur han ska klara upp situationen. Maken och jag sätter oss i bilen, färdiga att backa upp bakom honom och visa tjeckerna att bakom en del studenter finns det föräldrar som varit med ett tag och att vi kan nog också visa tänderna. GRRR Vi kör dit Milano-Prag på mindre än 7 timmars körning. Det vi anat och oroat oss för är ett faktum. Vilket jefla kaos!

På lördagsmorgonen var bara och gå och köpa handskar, såpa och sätta igång att städa och slänga.

Medan grabbarna åker fram och tillbaka till hyrboxen och slänger saker, så städar jag. Fi-fan vad äckligt det är att städa främlingars rum, men man får en ganska bra bild om vilka dom kan vara, inbillar jag mig.

Första rummet den ryska lägenhetskompisen. Hon har packat “nästan” allt. Jätteduktig! *ironi*. Det hon inte tog med sig hem har hon organiserat och lzbg i ungefär 15 banankartonger som står staplade längst väggen. Men vem ska ta hand om kartongerna då? Va?  Andra saker som oviktiga papper, (jag hoppas att hon tagit reda på det viktiga), div dokument, använda tops och strumpor, skor, väskor, you name it och diverse annat skit har hon lämnat i lådorna i byrån,  på golvet, i hallen och i badrummen. Badrummet är faktiskt überfyllda med schampoo, smink och tepåsar etc, Och i köket, glömde hon bort maten som fanns lite överallt?  Suck – det tog mig flera timmar att städa efter henne.

Den andra sovrummet eller den tredje invånaren (en svensk) drog hem för några veckor sen men han lämnade kvar det äckligaste äckliga jag kan tänka mig. Under sängen, bredvid sängen, mellan lakanen på golvet städade vi bort en soppa av olika tillSTÅND av kondomer. Använda, fyllda, halvfyllda eller söndertrampade. Dirtyjobbs är inget mot detta rum! Där fanns även flaskor, näsdukar, cigarettfimpar uppblandat med allmänt damm och annat skit.

Sonens rum var stökigt men i jämförelse mot deras framstod han nästan som ordningsam….Köket ganska ok förutom kylskåpet men en flaska vinäger fixade stanken. All mat slängdes. Toaletterna…. Say no more!!!

Trendig vintage bar

Vi har ju ingen frukost så vi intar en god frukost på en trendig vintage

En promenad genom stan

 

En liten middag – not – jösses vilken tallrik!

 

När förhandlingarna är i full gång…. Dont mess with me typ…

 

Sonen skulle bli en utmärkt guide med sina olika språk

 

Vi stannar till och handlar lite olika ölsorter för nästan ingenting. I höst ska vi ha en ölfest, eller kanske i Trullin.

 

 

Om att stänga “in bellezza”

Suck, jag hade perfekta sommarplaner i år och jag hade jag planerat allt jättebra – fixat så allt skulle stämma och kanske var det to good to be true…

I förra veckan kom en anställd,  han har varit hos oss i flera år och säger upp sig.  Det är klart att unga människor ska testa olika arbetsplatser men jag reagerar på HUR han säger upp sig. Han vågar inte titta mig i ögonen och ryggen är allt utom rak och han är inte helt bekväm när han berättar att han går NU – på en gång. Det nya företaget vill att han börjar i morgon.

Jag blir förvånad, arg sen ser jag många fördelar – inget ont som inte har något gott med sig!

Har han ingen koll på att det finns något som heter uppsägningstid? 28 år och vet inte om det! Say no more.

Papper som måste skrivas på, och här hos oss är det många dokument. Han ger mig ingen chans att få se vad som ska göras? Avsluta arbetsuppgifter, vilka kunder har han skickat offerter till? Var i alla arbetsuppgifter är han? Hur ska jag kunna avsluta hans projekt som vi har på gång när det bara är han som har koll på en del? Ge mig en chans att hitta en ny…. och varför i hela världen väntar han till klockan 6 på kvällen med att berätta det?  Vi är faktiskt för italienska förhållanden enorm “snälla” arbetsgivare. Vi kör lite den svenska stilen och inte den italienska piska på stilen.

Jag  hinner omöjligtvis få fram alla papper som måste skrivas under så han är tvungen att komma in dagen efter för att klara av pappersexercisen. Han har stora tårar i ögonen när han går.

Vi ler och pushar honom att det är bra att samla erfarenheter, båda bra och dåliga. Man lär sig mest av de dåliga faktiskt (även när det gäller rekrytering).

I måndags kom han på besök. Barasisådär.

Det var nog inte som han hade tänkt sig. Kollegorna brydde sig inte om honom, han hade inte ens fått ett skrivbord. Och lång resväg var det också med en massa trafik. Inte kunde han komma hem till mamma och äta lunch men vi är många ungdomar (ragazzi) säger han.

Jag tänker – en man på 28 år som anser sig vara en ungdom… När slutar man vara det? När jag var 28 hade jag ett barn och var gravid, inte sjutton var jag en ungdom, ung kvinna möjligtvis.

Det här killen bor som så många andra italienare hemma hos mamma och pappa – en “MAMMONE” utan tvekan.

Varför jag hävdar det? Jora, nu generaliserar jag igen,  men en italienare gör sin akademiska karriär till 26/28 års ålder ungefär och under denna tid har dom aldrig arbetat. Arbeta extra finns inte på världskartan. “Inte sjutton ska mina barn behöva arbeta – jag kan nog betala för dem”, resonerar många föräldrar. Eftersom dom daltar ohyggligt med kidsen – curlingföräldrar är bara förnamnet här nere så kan ibland en 27 åring ha samma mentala ålder som en svensk 17 åring.

Att anställa en person som aldrig jobbat tidigare är en enorm utmaning, de är ju för sjutton nästan handikappade. (och ja, jag använder bloggen för att skriva av mig).

Tex när jag en gång stod i köket på kontoret. Vi hade precis fått en sändning färska apelsiner ifrån Trullin. Sådana där apelsiner som är sööööta, obesprutade överjordiskt goda – färska nyplockade, det är som att äta godis. Jag bjuder alla och när jag kommer till denne mannen ehum  killen så tackar han hövligt nej. Sen säger han “-jag kan inte äta apelsin för jag har ALDRIG SKALAT EN APELSIN I HELA MITT LIV…det gör min mamma”… Fattar ni? Näe jag skalade inte hans apelsin! Han fick vara utan, pluttenutten då.

Eller när jag frågar  -Vill du också ha en kopp kaffe?” Han “- nej tack, jag dricker bara min mammas mockakaffe”… Suck

Nu skulle jag kunna skriva 18.000 olika småsaker om denna man, som redan efter 1 dag på det nya kontoret vill komma tillbaka. Men han måste lära sig att, nu kommer min moralkaka

Avsluta viktiga saker i BELLEZZA eller vackert.

Jag sitter i skiten nu, jobbar för två men Adwords Google shopping osv hur svårt kan det vara?

Bloggen har gått in på paus. Eller finns det någon som vill jobba?

OCH MIN SOMMAR SKET SIG

Vi åker och plockar apelsiner i Trulliland

Vi åker och plockar apelsiner i Trulliland

Smaka!

Smaka!

Vitaminer

Vitaminer

himmelskt goda apelsiner

himmelskt goda apelsiner

Om alla mammors mardröm

Igår morse klockan fem ringde det på dotterns telefon. Hon sov och vaknade inte. Igår morse klockan fem och tio ringde det på dotterns telefon. Hon sov fortfarande, men när hon vaknar halv sex och tittar på mobilen ser hon ett nummer hon inte känner igen, två missade samtal.  Hon googlar och det är ett sjukhus i Milano. Hon fattar ingenting. Hon ringer dit och akuten  frågar henne hon känner en viss – låt oss kalla henne Maria –  för att skydda henne.

– Ja, jag känner henne, svarar dotter. Dom hade ätit en pizza tillsammans över lunch.

– Kom hit nu, säger sjukhuset.

Dottern undrar vad som  hänt och hur Maria mår – men dom får inte svara pga av ” den skyddande lagen om privacy“, som finns här.

Under tiden vaknar jag,  att något har hänt fattar man när man hör dotterns röst såpass tidigt på morgonen. Annars sover jag som en stock..

– Jag kommer på en gång, svarar dottern.

Ett ögonkast av samförstånd och vi drar snabbt på oss jeansen, en kopp kaffe medans vi hoppar runt för att få in benen i byxorna och  för att vakna,  sedan Formula 1  in till stan.

Vad i hela världen kan ha hänt? Har hon blivit påkörd? Har hon blivit våldtagen? You bet att vi är oroliga.  Under tiden i bilen berättar dottern att Maria har precis kommit hit, en vecka har hon varit här och hon känner inte en människa. Dom träffades genom en Facebook grupp.

Nu händer alltså allas mammors mardröm! Ett telefonsamtal i natten – ensam blond brud ute i stora världen.

Det är lite trafik men och Milano är tomt. Rengöringsbilarna har inte jobbat färdigt än och så här ser det ut runt parkbänkarna.  Inte för att detta var det viktiga men fan vad det ser ut. Snuskstad!

Parkbänk i Milano

Vi stormar in på sjukhuset, oron är hög. Jag förbereder mig mentalt – vad kommer vi att behöva se?

Sjukhus i Milano

Dottern är inne före mig. Jag har ju parkerat och fotograferat parkbänken (mycket viktigt, det ligger en viss sanning i den nya fotograferingen men det tog en sekund). Maria kommer jag inte att fotografera och visa er!

Hon ligger där i korridoren. Hon mår dåligt, först känner hon inte igen dottern, vet inte vad som hänt, kommer inte ihåg något. En kortkort klänning eller i mina ögon en lång tisha. Hon har en stor maska framtill på dom svarta strumpbyxorna och en enorm maska baktill. Men det ser vi ju först när hon är tvungen att gå på toaletten. Hon har varit ute, druckit något med nya kompisar… Same storie alla gånger.

Hur många gånger händer inte detta för tjejer som kommer hit?

En sista drink vid 23,30 sen ingenting – total minneslucka. Allt svart. Det finns ett hål på tre timmar tills dess att polisen plockar upp henne utslagen på en gata. Jag får insistera för att få reda på exakta klockslag och adresser. Något stämmer inte uppenbarligen!

Nu är jag arg och ledsen. På alla!

Först så är jag irriterad på sjukhuspersonalen, eftersom hon är ursnygg, väldigt gullig och mycket mycket blond så är situationen helt hennes eget fel enligt dom? Va?? What? Jag misstänker att hon blivit drogad. Hon skulle även kunnat supit sig full, det är klart men då borde hon ju ligga och kräkas som en idiot nu och vara små lullig men det är hon inte. Eller har hon tagit något? Jag vet ju inte, jag känner henne inte men mitt mamma hjärta går på – jag tror att hon blivit drogad. Hon har bara ont i huvudet, är chockad och har ångest.

“Har du velat ha cykeln så får du trampa järnet”. En ung tjej som är ute och reser ensam, det fattar ju alla… att det är hennes fel. Svenska tjejer det vet man juh, dom är lätta på foten,  svenskar dricker ju värre än ryssarna, osv osv.

En manlig sjuksköterska säger till henne och ber mig översätta.

“-En sån snygging som du kan inte gå ensam runt på stan här nere – utan åtminstone två bodygards. Jag fattar att han vill väl, att han tycker att det är konstigt att dom inte var två tjejkompisar, att han tycker det är konstigt att hennes föräldrar tillåter henne att komma hit, att han tycker det är konstigt att hon överhuvudtaget druckit alkohol och att han tycker att det är hennes fel eftersom hon “glömde” kjolen…

Men jag väljer att inte översätta inte allt han säger. Medan läkaren skakar på huvudet och säger torrt. Nu hade du tur och drick inte mer alkohol…Typ ytterligare en svensk som druckit för mycket.

När jag frågar dom vilka kontroller dom gjort och tester så svarar dom – inga. Va? Jag måste sett ut som ett frågetecken, ett argt frågetecken.

Är du hennes mamma? Är hon minderårig? Frågar hon om det? Men insisterar – jag tycker att hon ska bli kontrollerad, vad har hänt jäntan under dessa tre timmar? Det är Maria som ska välja. Om hon väljer en kontroll måste vi göra följande.

Ta med henne,  i detta tillstånd som hon är i nu,  till en polisstation och göra en polisanmälan. Grattis det vill vi ju, hon känner sig säkert fit för det, NOT! Sen ska vi köra till ett annat sjukhus som har en “kvinnoklinik” för att kunna göra en gyn-undersökning och andra test. Medan polisen kommer då att titta igenom alla kameror och försöka kartlägga det som hänt. Vilka var dom där tre männen som stannade henne när hon skulle hem? Varför vill hon inte detta? Jag vill inte pressa henne mer.

Hur som helst,  hon vill inte och hon är för chockad. Varför blev hon inte intagen på det andra sjukhuset direkt? Polisen hade ju kunnat skicka henne dit på en gång… skulle dom inte kunna komma till henne för att ta en anmälan?

Jag ber henne att få hennes mammas telefonnummer i Sverige. Jag lirkar och säger att just nu i ditt tillstånd kanske du inte kan ta ett pondererat beslut, men hon vill inte oroa mamman. Hon gråter, längtar och snyftar. “- jag har aldrig längtat så mycket efter mamma som nu”. Vi tröstar och säger håller om henne så gott vi kan. Jag hoppas hennes mamma sover gott i Sverige – och om ni visste hur gärna jag vill ringa henne eller skriva till henne på Facebook men tjejen vill inte… Vad hade ni gjort? Hade ni gjort som jag? Gjorde jag fel?

Sen blir jag både ledsen och arg på henne också. En moralpredikning som vuxen och vaccinerad måste jag ju göra – trafficking, organplatateringspirater, våldsmän och män i allmänhet. Bla bla bla. Hon säger att hon brukar vara försiktig, att det aldrig hänt tidigare etc etc

Sen tar vi med henne hem, en varm dusch, en nybäddad säng och sömn kan hon behöva. Hon är mycket tacksam och det är jag med.

Sen undrar jag med några timmars distans. Är det jag som överreagerar? Är det vanligt att svenska ungdomar dricker såpass mycket och tar livet så lätt? Jag kanske har bott utomlands förlänge? Och ja, jag vet att tjejen kanske skulle kunna ha tagit något men jag tror inte det.

Blåögda svenskor – när ska vi lära oss?

Jag blir mest  ARG på endel av mina vänner som tycker att jag gjorde fel i att ta med henne hem. Du vet ju inte vem det är… Det är ju inte din uppgift att ta hand om henne…. Lägg dig inte i….

Må fan ta er, säger jag. Alla kan göra misstag, speciellt när man är ung och dum. Dom vet bara inte om det än, dom har inte fattat det.

Jag väljer att ta hand om den stackars tjejen precis som jag skulle vilja att någon av er skulle ta hand om mina ungdomar när dom är ute på vift. Det får mig att må bättre, jag vet att därute skulle ni göra det samma – säg att det är så!  Visst? Ge mig förhoppning….

Men vad hände under dessa tre timmar?

Jag blir arg på dom som druckit henne under bordet, drogat henne, någon bör ha sett henne under dessa tre timmar…  Vad har hänt jäntan? Tur att hon verkar okey och inte mer orolig än vad hon är. Fattar hon överhuvudtaget vad som kan ha hänt? Vilken risk hon tagit? Vilken tur hon har haft? Eller är det vardagsmat? Vet hon något mer än jag som hon inte berättat?

Marias Mamma –  kom och titta till din dotter!

 

Trista rum

Oetik och omoral – kvinnligt italienskt ledarskap

jag ska bara ringa till min advokat först och se exakt vad som gäller även fast jag är ganska bergsäker på det redan. ..

Att bli erbjuden ett jobb i Italien och sen aldrig få det från början utlovade kontraktet – eller arbeta svart mot ens vilja är vardagsmat i Italien.

I mina ögon kallas det “att utnyttja” och sedan dumpa när arbetet är mer eller mindre färdigt.

Etik och moral som så många andra gånger ligger på en annan nivå här nere.

återkommer snart …