Om att stänga “in bellezza”

Suck, jag hade perfekta sommarplaner i år och jag hade jag planerat allt jättebra – fixat så allt skulle stämma och kanske var det to good to be true…

I förra veckan kom en anställd,  han har varit hos oss i flera år och säger upp sig.  Det är klart att unga människor ska testa olika arbetsplatser men jag reagerar på HUR han säger upp sig. Han vågar inte titta mig i ögonen och ryggen är allt utom rak och han är inte helt bekväm när han berättar att han går NU – på en gång. Det nya företaget vill att han börjar i morgon.

Jag blir förvånad, arg sen ser jag många fördelar – inget ont som inte har något gott med sig!

Har han ingen koll på att det finns något som heter uppsägningstid? 28 år och vet inte om det! Say no more.

Papper som måste skrivas på, och här hos oss är det många dokument. Han ger mig ingen chans att få se vad som ska göras? Avsluta arbetsuppgifter, vilka kunder har han skickat offerter till? Var i alla arbetsuppgifter är han? Hur ska jag kunna avsluta hans projekt som vi har på gång när det bara är han som har koll på en del? Ge mig en chans att hitta en ny…. och varför i hela världen väntar han till klockan 6 på kvällen med att berätta det?  Vi är faktiskt för italienska förhållanden enorm “snälla” arbetsgivare. Vi kör lite den svenska stilen och inte den italienska piska på stilen.

Jag  hinner omöjligtvis få fram alla papper som måste skrivas under så han är tvungen att komma in dagen efter för att klara av pappersexercisen. Han har stora tårar i ögonen när han går.

Vi ler och pushar honom att det är bra att samla erfarenheter, båda bra och dåliga. Man lär sig mest av de dåliga faktiskt (även när det gäller rekrytering).

I måndags kom han på besök. Barasisådär.

Det var nog inte som han hade tänkt sig. Kollegorna brydde sig inte om honom, han hade inte ens fått ett skrivbord. Och lång resväg var det också med en massa trafik. Inte kunde han komma hem till mamma och äta lunch men vi är många ungdomar (ragazzi) säger han.

Jag tänker – en man på 28 år som anser sig vara en ungdom… När slutar man vara det? När jag var 28 hade jag ett barn och var gravid, inte sjutton var jag en ungdom, ung kvinna möjligtvis.

Det här killen bor som så många andra italienare hemma hos mamma och pappa – en “MAMMONE” utan tvekan.

Varför jag hävdar det? Jora, nu generaliserar jag igen,  men en italienare gör sin akademiska karriär till 26/28 års ålder ungefär och under denna tid har dom aldrig arbetat. Arbeta extra finns inte på världskartan. “Inte sjutton ska mina barn behöva arbeta – jag kan nog betala för dem”, resonerar många föräldrar. Eftersom dom daltar ohyggligt med kidsen – curlingföräldrar är bara förnamnet här nere så kan ibland en 27 åring ha samma mentala ålder som en svensk 17 åring.

Att anställa en person som aldrig jobbat tidigare är en enorm utmaning, de är ju för sjutton nästan handikappade. (och ja, jag använder bloggen för att skriva av mig).

Tex när jag en gång stod i köket på kontoret. Vi hade precis fått en sändning färska apelsiner ifrån Trullin. Sådana där apelsiner som är sööööta, obesprutade överjordiskt goda – färska nyplockade, det är som att äta godis. Jag bjuder alla och när jag kommer till denne mannen ehum  killen så tackar han hövligt nej. Sen säger han “-jag kan inte äta apelsin för jag har ALDRIG SKALAT EN APELSIN I HELA MITT LIV…det gör min mamma”… Fattar ni? Näe jag skalade inte hans apelsin! Han fick vara utan, pluttenutten då.

Eller när jag frågar  -Vill du också ha en kopp kaffe?” Han “- nej tack, jag dricker bara min mammas mockakaffe”… Suck

Nu skulle jag kunna skriva 18.000 olika småsaker om denna man, som redan efter 1 dag på det nya kontoret vill komma tillbaka. Men han måste lära sig att, nu kommer min moralkaka

Avsluta viktiga saker i BELLEZZA eller vackert.

Jag sitter i skiten nu, jobbar för två men Adwords Google shopping osv hur svårt kan det vara?

Bloggen har gått in på paus. Eller finns det någon som vill jobba?

OCH MIN SOMMAR SKET SIG

Vi åker och plockar apelsiner i Trulliland

Vi åker och plockar apelsiner i Trulliland

Smaka!

Smaka!

Vitaminer

Vitaminer

himmelskt goda apelsiner

himmelskt goda apelsiner

Examen! Min lilla dottoressa

Vi kom naturligtvis försent, bättre vi kom försent för att få de bästa platserna men vi hann fram precis på minuten till dotterns examen i fin universitet så tyvärr får vi sitta längst upp i Sala Magna – men det går lika bra.
Här är hon, dottern som får sitt diplom, nu är hon en
DOTTORESSA.
Det är så här, efter en akademisk utbildning får man en doktor titel.
Om den titeln används i IRL?
Absolut, av många med stolthet och många driver om det.
Men det får vi ta en annan gång, nu får ni några foton istället.

IMG_1266.JPG
Hatten med fyrkanten, lagerbladskronan, togan och alla olika traditioner som ska göras.
Det får bli ett inlägg imorgon.
Nu ska jag äta frukost med henne, sonen sover och jag njuter av att ha hela familjen tillsammans en hel helg.
Så här får ni en bild på oss.

IMG_1290.JPG
Är hon inte fin? Och smart som bara sen….

Om skillnaden mellan italiensk/svensk högstadium och gymnasium

Jag fick en fråga i helgen av en bekant i Sverige som funderar och drömmer om att flytta till Italien. Hon undrar hur mitt liv är här nere.
Vilken fråga!
Jag ska svara henne och jag kommer att lägga in svaret i bloggen senare, för jag är ju tvungen att reflektera lite och fundera en stund.

Om den största skillnaden mellan Sverige och Italien, skillnaden som verkligen etsar sig in i oss och lämnar spår för livet är naturligtvis skolan.
Högstadiet och gymnasiet, tänker jag först på.

Ambitiösa elever med rätt bakgrund och pondus fortsätter naturligtvis sin lyckas väg men det är ett fåtal förunnat. Att komma ifrån rätt familj är viktigt, att ha en mamma som är lärare är en fördel för dom eleverna glider igenom systemet, dom är “skyddade”.

Att jag är negativt inställd till den italienska skolan har ni redan fattat och jaaa allt är relativt. Visst finns det bra/dåliga lärare i Sverige som i Italien.
Men det är grundvärderingen som gör skillnaden.
Fusket till exempel, eller andra viktiga värderingar som “motivering, respekt och tillit” saknas totalt.

Det italienska skolsystemet har ett gediget och svårt studieprogram. Information ska matas in, detaljkunskapen är det viktiga och det ödslas en enorm tidsförlust med att kontrollera och förhöra en elev i taget. Postiv feed-back glöm det. Man undervisar genom att hota och ge låga resultat – “så att dom ska lära sig”…

Att eleverna googlar och fuskar hej vilt verkar inte bekymra någon. Lärarna kontrollerar INTE om arbeten blivit kopierade eller källor. Inte heller är det intressant om det är mamma eller pappa som skrivit svaren vilket är ofta förekommande.
Olika förutsättningar för enskilda elever tas inte i åtanke och betygsättningen är lite sisådär. Rätta kontakter och presenter underlättar.

Eleverna får enormt stora sommarläxor och man kuggar godtyckligt runt 4-6 elever per klass. Hela familjen lider under loven och allt är jobbigt. Det har jag ju redan tagit upp tidigare.

Jag skulle vilja hävda att generellt sett, när en italiensk student går ut gymnasiet är han/hon nertryckt i skorna men fullmatad med kunskap som att kunna rabbla grekiska/latinska verb i alla tempus, men hoppsan, nästan ingen engelska eller it kunskap.
Grekiska – gammelgrekiska år 2014? Jovisst, huvudämne dessvärre också.
Men italienarna är enormt stolta över denna “gamla fina anrika klassiska linjen“. Grunden till översitteri som – ( och hur många gånger har jag inte hört detta?)
Vi Romare – Ni barbarer“.
Vi har kulturen – ni har trashet.
Drövlet om att “grekiska är språkens grund” har jag också hört tusentals gånger men jag har nog aldrig träffat någon som gjort gått på den linjen och som pratar flera språk.
En svensk student är kanske inte “lika allmänbildad” men han/hon ser sammanhang, kan hitta informationen och kan kommunicera – även på engelska dessutom är dom duktiga på data.
Vad skulle jag i mitt företag behöva? En svensk med italiensk språkkunskap förståss..

Min personliga erfarenhet kommer nu, jag kanske redan har berättat detta men jag kör igen, en “hänt-på-riktigt” upplevelse.

Italiensk statligt gymnasium, min dotter och son går på den språkliga linjen naturligtvis olika klasser (och dom är mkt språkbegåvade by the way).
Deras lärare i franska ber mig att komma omgående och säger till mig
“- Era barn har stora problem i språk. Dom måste ta extra lektioner hos min kollega, ANNARS kommer vi att behöva kugga dom!”
Åhh nej inte kuggas, suckar jag – ett helt år åt helvete! Naturligtvis skickar vi ungarna till lärarkollegan.
Det kostar den ringa summan av 40 euro/timmen. Dvs 80 euro i veckan för oss. Det är bara att gilla läget och betala.
Om man skulle göra en uträkning på vad “privat läraren” tjänar vid sidan om så kommer man upp i 4800 euro i månaden! Svart.
Och vad gör privatläraren? Hon skickar naturligtvis sina studenter till sin kollega, mina barns lärare.
Stackars lärare dom har ju så dålig lön….

Men nu sätter jag punkt skulle kunna fortsätta att skriva i evigheter om detta ämne men jag måste jobba en stund.

Vill ni ha fler berättelser om skolan? När en annan lärare gav mig en virtuell örfil? läs här  Om att få sig en virtuell snyting på facebook av dotterns gamla gymnasie-jefla-lärare…