Tårar vinner oftast eller åtminstone ibland…

Jovisst, sonen ligger fortfarande kvar på sjukhuset i Prag och snart är jag en hejare på tjeckiska! Det är ju helt otroligt omöjligt att ens fatta hur dom lägger konsonanterna rätt i munnen. Jag testade en google-översättning när skulle ringa idag sjukhuset idag för att få prata med läkaren, sjuksköterskan som svarade – hon fattade inte skvatt vad jag försökte vräka ur mig. Fniss… Vilken tur att mina tyska kunskaper är lite bättre, med inslag av engelska uppblandat med italienska och svenska. Vilken underbar europeisk soppa!

Igår var jag ju i all fall tvungen att fixa telefonen, det stod som numer ett på min “to-do-lista”.  Vi måste hålla kontakten med honom om något skulle bli värre eller bara när vi måste kommunicera och kunna ringa/svara läkarna. Det är stressigt nog att INTE befinna sig där tillsammans med honom. Jag vet inte om era barn är ute och flyger och far –  men jag brukar tänka så här – om dom är glada och nöjda så är jag det också men när, som nu, en av dem befinner sig på sjukhus så känns det skitjobbigt att inte vara nära. När han t ex ringde på lördagsnatten och stönade “-mamma, jag tror jag dör, det är något som går sönder inom mig”, då gjorde det såå fruktansvärt ont i mitt mamma-hjärta och ångestattacken ifrån hell sväpte över mig. Sedan på söndagsmorgen mådde han bättre och tyckte att vi kunde avvakta med att komma. Hursomhelst – jag tappar tråden.

Det var igår, måndag morgon, jag beger mig till Applestore efter att vi laddat om, nollställt och hängt med kundtjänst i flera timmar. Det fanns inget att göra – telefonen hade somnat in och lagt av. Jag är en aning stressad för allt går och pipsvängen just nu och jag förklarar hela min situationen och att jag antagligen behöver åka till Prag under dagen, att det verkligen är en arbetstelefon helt enkelt  – jag bönar och ber om snabb hjälp. Affärsbiträdet Francesco – en arrogant en – svarar överlägset  “-Du får vänta i åtminstone 3 timmar” (helt fel svar). Jag ger mig inte (kanske inte helt oväntat) så jag frågar om jag kan få prata med chefen och det går INTE.

Jag hittar visst chefen efter en stund även fast Francesco inte ville. Synd och skam den som ger sig liksom. Han är något snällare och ger mig en halvtimme som jag tyst accepterar. Appelstore suger verkligen, det är 15 gråklädda nissar som snackar med varandra och 15 kunder som sitter och väntar och är irriterade.  Helt plötsligt så var det så HIMLA synd om mig när jag stod vid väntedisken så började det ramla några tårar och DÅ KOM ETT AFFÄRSBITRÄDE PÅ EN GÅNG och gav mig en NY telefon.

(Tårna var på riktigt och jag konstaterar bara att tårar – det funkar nästan alltid)… jag tackade chefen för att jag fick smita förbi när jag gick ut ur affären och ringde sonen.  En enorm lättnad. Vad skulle man göra utan telefon idag?

Idag mår han bättre – det var bara ett svår matförgiftning och imorgon bör han komma hem.

I natt sover jag bättre. Här får ni några foton ifrån Prag i somras. En mycket vacker universitetsstad!

 

Prag

Prag

Prag

Prag

Prag

 

 

Vi ska bara uträtta ett ärende….eller “fare un servizio” som vi säger

Sisådärja, nu är sommaren slut dessvärre även semestern och “varjedag-tam-tam” har börjat om…Det verkar som om bloggen har tagit en väldigt lång semester också,  vilket  skulle kunna bero på att min telefon inte har har haft de rätta inställningarna och att jag inte hittat inspirationen till att skriva. Hursomhelst. Idag verkar det som att det är dags att komma tillbaka online.

Just nu sitter vi i bilen och vi är “på väg” som vanligt. Vi måste, som vi säger”fare un servizio” dvs uträtta ett ärende som jag inte kan berätta om än. Vi är lite hemlighetsfulla  i Italien och tror mycket på skrock – ibland och ganska ofta berättar vi inte vart vi ska eller vad vi gör – vi uträttar ärenden – ett mkt användbart uttryc!

En nära vän ringde maken igår, han berättar att han sitter i svår knipa och vi kan eventuellt hjälpa honom. Jobbigt,  inte bara för problemet i sig utan eftersom han bor nästan 600km söderut. För honom är det enormt viktigt att vi kommer – maken släppte allt vi syssade med och vi drog på en gång.  600 km närmar Trullin och vi kan passa på att åka “hem” en stund.

Vi packar bilen full, under allt bråte ligger faktiskt en liten moped också!  
När vi äntligen kommit fram till Pescara så måste vi äta – det gör man ju väldigt gärna här. Jösses vad gott!  
  Och hur mycket drack vi egentligen?

Vi övernattar på ett hotell lite off-road men det är det värt. Det är ju ändå inte vi som betalar vistelsen.


  

Om värme och plastskor

Vi har en lätt värmebölja här nere. Idag ska vi visst ha runt 38 grader PLUS luftfuktighet.

Och jag har ännu inte satt på min pingvin 😉 heheheee

Värmen är OK för mig – men att ha plastskor i värmen – där går gränsen.

Fi fan vad det luktar fotsvett och nu är glad att jag bor i Italien eftersom italienarna inte har som ovana att ta av sig skorna – då skulle jag nog dö!

Menjagförsökergillaminkollaiallafall

Om att stänga “in bellezza”

Suck, jag hade perfekta sommarplaner i år och jag hade jag planerat allt jättebra – fixat så allt skulle stämma och kanske var det to good to be true…

I förra veckan kom en anställd,  han har varit hos oss i flera år och säger upp sig.  Det är klart att unga människor ska testa olika arbetsplatser men jag reagerar på HUR han säger upp sig. Han vågar inte titta mig i ögonen och ryggen är allt utom rak och han är inte helt bekväm när han berättar att han går NU – på en gång. Det nya företaget vill att han börjar i morgon.

Jag blir förvånad, arg sen ser jag många fördelar – inget ont som inte har något gott med sig!

Har han ingen koll på att det finns något som heter uppsägningstid? 28 år och vet inte om det! Say no more.

Papper som måste skrivas på, och här hos oss är det många dokument. Han ger mig ingen chans att få se vad som ska göras? Avsluta arbetsuppgifter, vilka kunder har han skickat offerter till? Var i alla arbetsuppgifter är han? Hur ska jag kunna avsluta hans projekt som vi har på gång när det bara är han som har koll på en del? Ge mig en chans att hitta en ny…. och varför i hela världen väntar han till klockan 6 på kvällen med att berätta det?  Vi är faktiskt för italienska förhållanden enorm “snälla” arbetsgivare. Vi kör lite den svenska stilen och inte den italienska piska på stilen.

Jag  hinner omöjligtvis få fram alla papper som måste skrivas under så han är tvungen att komma in dagen efter för att klara av pappersexercisen. Han har stora tårar i ögonen när han går.

Vi ler och pushar honom att det är bra att samla erfarenheter, båda bra och dåliga. Man lär sig mest av de dåliga faktiskt (även när det gäller rekrytering).

I måndags kom han på besök. Barasisådär.

Det var nog inte som han hade tänkt sig. Kollegorna brydde sig inte om honom, han hade inte ens fått ett skrivbord. Och lång resväg var det också med en massa trafik. Inte kunde han komma hem till mamma och äta lunch men vi är många ungdomar (ragazzi) säger han.

Jag tänker – en man på 28 år som anser sig vara en ungdom… När slutar man vara det? När jag var 28 hade jag ett barn och var gravid, inte sjutton var jag en ungdom, ung kvinna möjligtvis.

Det här killen bor som så många andra italienare hemma hos mamma och pappa – en “MAMMONE” utan tvekan.

Varför jag hävdar det? Jora, nu generaliserar jag igen,  men en italienare gör sin akademiska karriär till 26/28 års ålder ungefär och under denna tid har dom aldrig arbetat. Arbeta extra finns inte på världskartan. “Inte sjutton ska mina barn behöva arbeta – jag kan nog betala för dem”, resonerar många föräldrar. Eftersom dom daltar ohyggligt med kidsen – curlingföräldrar är bara förnamnet här nere så kan ibland en 27 åring ha samma mentala ålder som en svensk 17 åring.

Att anställa en person som aldrig jobbat tidigare är en enorm utmaning, de är ju för sjutton nästan handikappade. (och ja, jag använder bloggen för att skriva av mig).

Tex när jag en gång stod i köket på kontoret. Vi hade precis fått en sändning färska apelsiner ifrån Trullin. Sådana där apelsiner som är sööööta, obesprutade överjordiskt goda – färska nyplockade, det är som att äta godis. Jag bjuder alla och när jag kommer till denne mannen ehum  killen så tackar han hövligt nej. Sen säger han “-jag kan inte äta apelsin för jag har ALDRIG SKALAT EN APELSIN I HELA MITT LIV…det gör min mamma”… Fattar ni? Näe jag skalade inte hans apelsin! Han fick vara utan, pluttenutten då.

Eller när jag frågar  -Vill du också ha en kopp kaffe?” Han “- nej tack, jag dricker bara min mammas mockakaffe”… Suck

Nu skulle jag kunna skriva 18.000 olika småsaker om denna man, som redan efter 1 dag på det nya kontoret vill komma tillbaka. Men han måste lära sig att, nu kommer min moralkaka

Avsluta viktiga saker i BELLEZZA eller vackert.

Jag sitter i skiten nu, jobbar för två men Adwords Google shopping osv hur svårt kan det vara?

Bloggen har gått in på paus. Eller finns det någon som vill jobba?

OCH MIN SOMMAR SKET SIG

Vi åker och plockar apelsiner i Trulliland

Vi åker och plockar apelsiner i Trulliland

Smaka!

Smaka!

Vitaminer

Vitaminer

himmelskt goda apelsiner

himmelskt goda apelsiner

Den fjortonde månadslönen

Fy tusan vad det svider denna månad, jag hatar att betala löner i Juni!! Den 14e månadslönen…

Vad är det för ett idiotiskt påfund? Varför ska jag behöva spara åt min anställda, det kan dom väl göra själva?

Man kan ju bli argare för mindre. Att jag sen har ont i halsen, har fått börja med antibiotika och att det är en värmebölja ute gör det inte bättre. Nej, det kan bli för varmt också! Benen svullnar… Ni märker vilket humör jag är på just nu va?

Många brukar hävda att man tjänar så mycket mer i Sverige men är det verkligen sant? Ni kanske har högre månadslön, vad vet jag, men jag som arbetsgivare är tvungen att betala sommarlönen – den såkallade 14e månadslönen – och i december betalar jag ut den 13e månadslönen.

Dessutom måste jag lägga en månadslön åt sidan för varje år/varje person som jobbar här. När någon sedan slutar så får de ut slutsumman – det trevliga avgångsvederlaget. Det kan bli en ganska stor hacka om man har personal som trivs och inte slutar – som hos oss. Alltså jag menar att jag är glad att dom trivs och att vi har en trevlig stämning inom företaget men jag förtränger “la buonuscita” avgångsvederlaget ….

Den dagen den sorgen, liksom.