Kategoriarkiv: Familjen

Always on the top…

Okey nu orkar jag inte mer… PAUS

Jag känner mig inte alls toppen just nu men gjorde jag det.

Jag mådde toppen, var på toppen och detta är ett tio-i-topp ställe.

Jag råkade bläddra för ett foto – ett älsklingsfoto – då vi härom helgen var uppe och vandrade i bergen. Vi var uppe i BRUMANO där vandrar man upp över trädgränsen och man har en toppen utsikt – 360°

Vackert – om jag längtar tillbaka?

IMG_0776

 

Visst är det en bra bild?

Nytt husdjur i badkaret – äckligt!

Vi kommer hem ifrån en lång promenad i parken. Det har regnat och Daisy har hoppat i varje pöl, grävt 1000 gropar och är ganska rejält smutsig.

In med henne i badkaret – tvätt tvätt – dirty jobb…

Och sen ser jag detta! Jag höll på att falla baklänges – jag trodde allvarligt talat att det var en råtta först. Klicka och titta på vårt nya husdjur

New pet

Hälp – hur har den kommit upp till tredje våningen?

Tårar vinner oftast eller åtminstone ibland…

Jovisst, sonen ligger fortfarande kvar på sjukhuset i Prag och snart är jag en hejare på tjeckiska! Det är ju helt otroligt omöjligt att ens fatta hur dom lägger konsonanterna rätt i munnen. Jag testade en google-översättning när skulle ringa idag sjukhuset idag för att få prata med läkaren, sjuksköterskan som svarade – hon fattade inte skvatt vad jag försökte vräka ur mig. Fniss… Vilken tur att mina tyska kunskaper är lite bättre, med inslag av engelska uppblandat med italienska och svenska. Vilken underbar europeisk soppa!

Igår var jag ju i all fall tvungen att fixa telefonen, det stod som numer ett på min ”to-do-lista”.  Vi måste hålla kontakten med honom om något skulle bli värre eller bara när vi måste kommunicera och kunna ringa/svara läkarna. Det är stressigt nog att INTE befinna sig där tillsammans med honom. Jag vet inte om era barn är ute och flyger och far –  men jag brukar tänka så här – om dom är glada och nöjda så är jag det också men när, som nu, en av dem befinner sig på sjukhus så känns det skitjobbigt att inte vara nära. När han t ex ringde på lördagsnatten och stönade ”-mamma, jag tror jag dör, det är något som går sönder inom mig”, då gjorde det såå fruktansvärt ont i mitt mamma-hjärta och ångestattacken ifrån hell sväpte över mig. Sedan på söndagsmorgen mådde han bättre och tyckte att vi kunde avvakta med att komma. Hursomhelst – jag tappar tråden.

Det var igår, måndag morgon, jag beger mig till Applestore efter att vi laddat om, nollställt och hängt med kundtjänst i flera timmar. Det fanns inget att göra – telefonen hade somnat in och lagt av. Jag är en aning stressad för allt går och pipsvängen just nu och jag förklarar hela min situationen och att jag antagligen behöver åka till Prag under dagen, att det verkligen är en arbetstelefon helt enkelt  – jag bönar och ber om snabb hjälp. Affärsbiträdet Francesco – en arrogant en – svarar överlägset  ”-Du får vänta i åtminstone 3 timmar” (helt fel svar). Jag ger mig inte (kanske inte helt oväntat) så jag frågar om jag kan få prata med chefen och det går INTE.

Jag hittar visst chefen efter en stund även fast Francesco inte ville. Synd och skam den som ger sig liksom. Han är något snällare och ger mig en halvtimme som jag tyst accepterar. Appelstore suger verkligen, det är 15 gråklädda nissar som snackar med varandra och 15 kunder som sitter och väntar och är irriterade.  Helt plötsligt så var det så HIMLA synd om mig när jag stod vid väntedisken så började det ramla några tårar och DÅ KOM ETT AFFÄRSBITRÄDE PÅ EN GÅNG och gav mig en NY telefon.

(Tårna var på riktigt och jag konstaterar bara att tårar – det funkar nästan alltid)… jag tackade chefen för att jag fick smita förbi när jag gick ut ur affären och ringde sonen.  En enorm lättnad. Vad skulle man göra utan telefon idag?

Idag mår han bättre – det var bara ett svår matförgiftning och imorgon bör han komma hem.

I natt sover jag bättre. Här får ni några foton ifrån Prag i somras. En mycket vacker universitetsstad!

 

Prag

Prag

Prag

Prag

Prag

 

 

Hur mycket ska man behöva stå ut med i livet?

Det går TROLL i mitt liv just nu. Allt som inte ska hända – händer.

Sonen ligger kvar på sjukhuset och mår bättre, det är bra! Att ligga på sjukhus är skit.

Förutom det – just nu när jag behöver kunna ha kontakt med honom, med hans läkare och den värdelösa försäkringen så lägger min telefon av att funka – jag kan inte ringa eller ta emot samtal längre. Det är sååå fel att det händer nu, jeflar det är faktiskt en ny telefon också. Neeej!

Tredje och sista grejen,

Igår kväll när vi kom hem ifrån Trulliland så går jag på en liten promenix med Daisy. När vi närmar oss vår port så ser jag, framför allt så hör jag,  ett aggressivt ylande och en svart skugga kommer stormande i attack mot oss. Snabbt som bara den, får jag tag i min Daisy, sliter upp henne i min famn och sekunden efter hoppar grannens okopplade ”minipittbull” på mig och provar att få tag i Daisy. Minipittbullen som attackerar får tag i min stora t-shirt istället  – som tur är  – och river till så att tishan går sönder, river naturligtvis med tassarna i mitt mellangärde och jag lyckas inte hålla balansen. Vi börjar snurra runt och till slut ramlar vi in i en buske.

Att en sekund kan kännas som en timme….

Jag lyfter huvudet och skriker i automatik av rädsla och möter minipittbullens blick – hon står i attackposition och ska precis hoppa på oss, då äntligen får ägaren tag på den och kastar in jycken i en annan buske innan han lyckas grabba tag i den.

Jag har rullat över på trottoaren, Daisy skriker av smärta och jag har ont överallt men hämtar andan i två sekunder, letar reda på glasögonen som gått sönder sen fullkomligen vräker jag ur mig alla svordomar som jag kan komma på rakt i ansiktet på honom. Jag väcker nog hela huset (förutom maken som inte hörde något eftersom han trodde att det var någon som förde liv ute på vägen).

Hur f-n kan man ha en sådan aggressiv hund lössläppt på kvällen?

Nej, jag har knappt sovit i natt. Jag hade en adrenalintopp och det där med att bli attackerad är inte trevligt även för oss som har hund och som inte är hundrädda.

Ägaren kom sedan in hos oss för att ursäkta sig efter attacken och gissa om han fick en schwungande utskällning..