Kategoriarkiv: Daisy

värdens bästa Cao

Parmesanost och hund! 

Plötsligt är ”min skugga” inte med mig, det är tomt och jag har ingen brun fotvärmare vid mina fötter – värst av allt – det är tyst..

Jag anar oråd direkt eller efter en kvart. Vart är Daisy?


Jag hittar henne under bordet i vardagsrummet och hon ser nöjd ut inte alls någon skuldkänsla-mimik eller svansen-mellan-benen-stuk utan mer svansen-på-topp och ett förnöjt leende…

Kvar i hennes hörn – bara plasten av det som skyddade min nyinköpta parmesanost, 30 månader lagring av den bästa sorten, 530gr om vi nu ska vara exakt,  11 euro.
JEFLA BYRACKA!

Detta hände igår. Fniss!

Men intressant är att vi kan fastställa att hon har inte magont, ingen dålig nr.2, inga kräkningar eller annat som händer när jag byter hundmat…

Slutsats: när man äter något bra mår man bättre – även om man bara är en hund…..

Alltid vid fel tidpunkt

Allvarligt talat, jag ville väl men det blev så fel. 

I söndags blev jag ”uppkallad” till sjukhuset – en släktning mår fruktansvärt dåligt och situationen är desperat. En avlägsen kusin,  en ung kvinna med små barn som lider av  flera olika cancersorter, flera olika jeflaskitcancer bombar hennes kropp men hon kämpar emot. Som hon kämpar!  Jag vill verkligen hjälpa men det finns naturligtvis inget jag kan göra, mer än att bara vara nära och vara det levande exemplet på att man, eller att vi är många som överlevt cancer (det är klart att jag fattar att alla har olika sjukdomsbilder etc). 

Egentligen är det för tungt för mig att lunka in på en sådan avdelning igen. Lukter och ljud slår på min reptilhjärna och alla överjordiska ångest känslor kommer tillbaka och pockar i i mellangärdet.  Blockar kanske är en bättre beskrivning. Jag åker sen hem med ett tungt hjärta, lamslagen och som vanligt….

 
…. vad händer mig sen? Efter ett sjukhusbesök blir jag sjuk. Eftersom jag har varit så extremt sjuk en gång i tiden så är mitt immunförsvar inte lika starkt som ert. Jag suger åt mig virus och nu ligger jag här…Ont i halsen from hell och lite feber. Inte ska jag klaga – men maken är i tyskland på mässa och jobbar, ungarna lever utomlands så vem hjälper mig med Daisy? 
Det är bara att bita ihop som vanligt och hoppas att jag inte får en febertopp som jag ibland får. 

En ”stackars mig” dag helt enkelt!